Münster i westfaliska freden

Karta över staden
Karta över staden

High Resolution (158.8 KB)
Stadsförvaltningen omkring 1640

Innanför stadens murar bodde ungefär 10 000 invånare på 1600-talet. P.g.a. flyktingströmmen under krigsåren ökande antalet till ca. 12 000. Två borgmästare och 22 rådsmän valdes varje år. En stadsombudsman (jurist) skötte de rättsliga angelägenheterna. Stadssekreteraren var chef för stadskansliet som hade flera skribenter. Skråna var inflytelserika och rådet tog hänsyn till dessa i sina beslut. Två "Alderleute" (=ung. åldermän) ledde samtliga skrån. Vid särskilda problem tillkallade rådet ett utskott från borgerskapet.

Under kriget

Under trettioåriga kriget var Münster i fara bara en gång och det var i juni och juli 1634 när hertig Georg von Braunschweig-Lüneburg belägrade staden med trupper från Lüneburg, Sverige och Hessen. Han hade sitt högkvarter i Amelsbüren, en liten by ca. en halv mil utanför Münster. Belägringen, som var utan framgång, avbröts i mitten av juli. Denna belägring skulle komma att vara det enda allvarliga hotet för Münster. Münsters omgivningar blev dock ständigt skövlade och även under neutraliteten förekom intrång i bondgårdar och kloster utanför stadens portar.

Staden för fredsförhandlingarna

Redan i preliminärfördraget från Hamburg från vintern 1641 hade Münster och Osnabrück utsetts för fredsförhandlingarna. Men först den 27 maj 1643 förklarades de båda städerna neutrala inför Münsters råd av tyska rikets hovråd Johann Krane. I Osnabrück kungjorde Krane neutraliteten den 4 juni. Han meddelade att Münster måste göra sig förberedd på att ungefär 10 000 människor, fredsdelegaterna och deras följen, skulle komma. Eftersom inte varje delegat hade ett så stort följe som Duc de Longueville, som omgav sig med nästan 160 följeslagare, tjänare och livgarde, höll sig antalet "nykomlingar" något under de uppskattade gränserna.

För tiden för förhandlingarna var Münster befriat från förpliktelserna gentemot kejsaren och den furstbiskopliga landsregeringen. Staden fick t.o.m. domsrätt över delegaternas tjänstefolk. Som stadskommendant kallades Johann von Reumont, som tidigare varit kejserlig överste. Under hans kommando ställdes fyra kompanier med sammanlagt 1200 man vars kaptener var edsvurna vid staden. Reumont lydde under de vapenfärdiga medborgarnas "Bürgerfahnen" som sattes in vid ceremoniella angelägenheter eller för att hålla vakt.

Stadens adjutant som befälhavare hade polisiär makt över de ridande stadstjänarna och stadens vakter och portvakter. "Bottmeister" var ansvarig för kontrollen av främlingar och tiggare, för vägrenhållningen och för proklamerandet av rådsbeslut.

Redan i början av förhandlingarna upprättades en rikspostkontor på Prinzipalmarkt eftersom de förhandlande parterna hela tiden måste avstämma resultat och skicka fullmakter med ridande postbud till sina huvudstäder. Postryttarnas kungliga fribrev garanterade dock inte alltid deras säkerhet. Man väntade länge och förväntansfullt på många bud. T.ex. till Paris fram och tillbaka tog det 10 dagar och till Madrid tog det 40 dagar.

Att kommunikationen tog så lång tid var en av anledningarna till att förhandlingarna drog ut så länge på tiden. Kommunikationen mellan delegaterna i staden var nästan lika omständig eftersom den förhindrades av ett strängt protokoll. Man förhandlade inte tillsammans i en stor sal, vilket man kan få intryck av från den stora fredstavlan av Gerard ter Borch. Tvärtom ägde många samtal rum, vid vilka endast några få delegater från krigsparterna och en eller två förmedlare var närvarande.

För att underhålla de världsvana gästerna anordnade rådet olika utställningar och anställde lindansare, akrobater och komedianter. Det fanns ett lotteri, "Glückshafen" (=lyckohamnen), många musik- och danstillställningar och mottagningar. Redan i sina logiföreskrifter 1643 hade rikets hovråd Krane ordnat med särskilda lägenheter för "lättfotade damer". Trots alla erbjudanden om underhållning vande sig särskilt en del av de sydländska delegaterna inte riktigt vid det kyliga klimatet och det torftiga uppehället.

Den regelbundna livsmedelstillförseln gav staden problem. För att hålla prisutvecklingen i schack fastställde rådet priset på kött. Den fria försäljningen bevakades och särskilda matställen inrättades. För fisk, kött och grönsaker ordnades skilda marknader, för smör och ost särskilda försäljningsställen. Men med tillströmningen av främlingar och flyktingar och genom de krigsförande parternas genomförseltullar steg priserna på livsmedel trots rådets försök att hålla priserna nere samt dess klagomål. Münster blev till en av Tysklands dyraste städer.


[Top]


| HOMEPAGE | EVENEMANG | FREDSNÄT | VISIONER | DIMENSIONER | GÄSTBOK | VISNINGAR | PRESSFORUM | TRETTIOÅRIGA KRIGET | WESTFALISKA FREDEN | AKTÖRER | KRONOLOGI | SITEMAP | ARKIV | E-MAIL | IMPRESSUM |

© 1998 STADT MÜNSTER - Projektgruppe 1998 in Zusammenarbeit mit dem Presse- und Informationsamt
Realisation: agenda media Agentur für interaktive Medien GmbH